Puh
Tänk att man aldrig lär sig. Måste nog byta namn till Doris (den blåa glömska fisken i hitta Nemo).
Förresten glömsk eller obotlig optimist ? Man kan ju välja själv. Den obotlige optimisten utgår väl alltid från att han befinner sig tillsammans med likasinnade vänliga och hjälpsamma medmänniskor. Den glömska Doris glömmer alltid att hon befinner sig i en vargflock och varje gång hon blottar strupen så finns det någon där som är redo att hugga. Eller ? ska man vara så överseende och förlåtande och ha full förståelse för att de som hugger gör det för att dom själva befinner sig i en vargflock där dom alldeles nyss blev angripna av sina "vänner".
Näe nu blir jag trött på allt tänkande. Va de nu beror på så ere i allafall inge roligt så dä så.
Som tur e så lämnar man ovanstående bakom sig när man traskar ut genom dörrarna på ett visst ställe.
Att man då möts av solsken, varma (någorlunda) vindar och därefter styr den vita (i drömmen) cadillacen hemåt för att mötas av doften av nygräddad pannkaka med rårörda jordgubbar från Rödön och ärtsoppa till middag gör ju livet 500 procent värt att leva. Shit happens och det är ju femton timmar till nästa arbetspass. Tills dess så har väl skinnet på näsan hårdnat så pass att det håller för nästa angrepp eller skulle det vara skinnet på strupen...
Tack käre bror för ett roligt mail om än ruggigt. Ha en trevlig kväll.
Ps. de e inge synd om mig........
Sköna Maj
Brrr vad vi har frusit den här helgen, trots vinterkläder och handskar. Så småningom bidde det en majbrasa iallafall. Gamla kvistar och den övre tredjedelen av vår ek som gick av i höstas fick bli brasved. Linda och Rebecka eldade o smällde smällare. Resten var åskådare. Smaskig bratwurst från Änge Slakteri mumsade vi i oss tillsammans med nykokt kaffe och blåbärsmuffins som Linda hade bakat. Det vore inte rätt att klaga efter sådant partajande. Ingen sprit för en gångs skull. Det var faktiskt roligt ändå. Tänk hur det kan bli.